Tack alla fina människor för era kommentar & besök i min blogg, nu är jag hemma på min första permis efter 2v på sjukhuset, 3 veckor till är det beräknat att jag kommer att få vistas där...

Men det är på väg uppåt, hjälp från goda härliga vänner & familj, samt ni alla besökare på min blogg, som fortfarande står pall med mig efter alla misslyckanden jag gör...

Min bloggis och ungdomsvän har skrivit ett sådant fantastiskt inlägg som jag gärna vill att ni läser för det är nog så de flesta tänker som står bredvid oss som mår så dåligt att man inte tror att man klarar det här livet...

Kika in och läs det hos

CHAI

Vill in och tala om att mitt liv har agit sig en rejäl svängom åter igen, inläggning på 1B och har svår ångest...

Ja undrar säkert många, jo en av mina förövare har vandrat vidare och jag kan inte sålla mina känslor, det blev kaos, allt jag kämpar, kämpt för, ja just nu förstår jag inte mig själv...

Kram på er alla så länge

Mammaaaaa!!!!

Ja just det Mamma!

Vad och hur ska en mamma vara, ska man tro sitt barn, ska man hjälpa sitt barn, ska man förakta sitt barn, ska man låtsas som om inte det finns, ska man inte hjälpa när det uppstått problem...

Mamma!

Varför har ni utsett mig till ingenting, varför har jag fått för alltihop, vad är det som gör att i tar avstånd från mig, är det så illa med sanningen...

Mamma!

Ni valde bort mig för att jag berättade vad som hänt, alla ni, dina andra barn de har även valt bort mig, sin äldsta storasyster...

Mamma!

Jag finns inte för er mer, jo bara när det gäller det som är ont, det finns inget gott att säga om mig enligt det som sägs från er...

Mamma!

Varför satte du mig till jorden, för att gå din väg eller min egen...

Mamma!

Var det meningen med mitt liv att stå här och vara den som enligt er är den som skadat er...

Mamma!

Ja vem är du?

Mamma! Mamma!

Ingen mamma jag kan ropa på då det är svårt, ingen mamma att ropa på för att få en kram...

Jag var en gång en syster, dotter, systerdotter men idag så är jag den där som bara ni hatar...

Ja det känns svårt, jag vill samtidigt inte ha någon men alla vill väl ha någon som man har blodsband med...

Ja, jag vill ibland ropa på mamma när jag gråter är ledsen, då jag känner att jag inte orkar mer, men jag har ingen de vill inte veta av mig...

För att jag har tagit fram sanningen...

Jag orkar inte tänka mer, jag vill inte tänka mer på er...

Jag har de sista månaderna försökt minnas sådant som är gott för mig, minnen från min barndom, ungdom...

Jag har fått en förklaring att traumatiska händelser förtränger goda minnen men n u under min bearbetning så kommer det goda minnen där inte dessa människor som skadat oss finns med...

Jag har mycket minnen från en familj där jag var mycket som barn, min killkompis pappa var inte frisk så han kunde inte gå så bra men han fanns med i våra lekar

"Cowboys & indianer"

Jag var för det mesta ensam tjej så jag hade alltid hjälp av L:s pappa...

Något som var jääteskoj var att vi fick låna pappans sparkcykel och körde rally med den i en skogsbana...

Jag hade 2 tjejkompisar från barndomen som båda har lika namn, jag minns hon som bodde närmast mina morföräldrar sov jag mycket hos och vi hade det mysigt och jag hade ofta mina tankar på att jag också ville ha så...

Sedan finns det mycket goda minnen från de som stod mig närmast

(Honan och de)

Men som sagt så vet jag inte om man kan kalla det goda minnen eftersom det finns hemligheter bakom som har skadat människor...

Kan man kalla det goda minnen när man vet att det finns ondska bakom fasaderna??

Nä, måste jag säga...

Men det finns många gånger minnen från de kommer upp som jag upplever som saknad, men vad betyder det?

Jag tror att det är saknaden från kärlek, ömhet, trygghet osv...

Inte kan man väl sakna nått som kan skada människor??

Huva det är krångligt att förstå och frågan är om man kan förstå någon dag...

Jag kämpar och kämpar, men saknaden är stor att få känna ett värde av de som man trodde älskade mig och trodde att de skulle förstå den dagen sanningen kom fram...

Jag vet att jag har försummat bloggen otroligt mycket och framförallt er mina bloggvänner & besökare.

Men jag har fastnat i en värld där jag försöker att komma ur mitt förflutna, bearbetar, tänker, flyr & samtidigt ta hand om min familj, mig själv och vännerna jag tagit avstånd från för att de inte skulle sakna mig den dagen jag inte fanns mer.

Jag levde i en cirkel där jag kände mig sårad, kantstött och ingen livsglädje och nu så har jag fått en ny cirkel där jag nu upplever allt som är värdigt för en människa och det är inte lätt det heller, en omvandling som har förändrat mitt liv och tillvaro till det positiva...

Idag berättade en av mina drömmar för min psykolog *P* (Hon är kvinnlig och jag har haft hon i några år) sedan jag började på traumaenheten så har jag förstått att jag inte sorgligt nog är ensam.

Egentligen önskar jag det för att det är bättre att en bär bördan än att fler ska behöva utstå samma sak...

Men tillbaka till min dröm eller fantasi, man får kalla det vad man vill, men en dag så ska jag med mod & rak i ryggen, gå in i det hus där de onda finns, jag ser dom vid bordet i köket.

Jag stegar framåt ställer mig i dörröppningen och börjar tala

-Jag vill bara tala om för er, att jag är stark nu, jag behöver inte er, jag har aldrig behövt er.

Jag är lycklig, jag har det jag behöver & jag vill aldrig mer ha med er att göra och jag finns inte för er mer.

Sedan vänder jag om, lika rakryggad men med ett leende och känner att solen värmer i ryggen när jag kommer ut och där står min älskade familj, min sambo & mina barn...

De som har den största betydelsen i mitt liv...

Det är en dag som kommer & när har ingen betydelse...

Kram på er alla