HUR ÄR DET NU
Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig.
Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.
Jag har fortfarande problem med min ptsd och kommer att få leva med det, men det som jag håller på att lära mig att leva med.
Men många kanske undrar vad det beror på att man får en sådan diagnos och vad det ger för konsekvenser.
Jag själv är uppväxt med övergrepp, alkohol och det förekom även misshandel.
Detta pågick ända fram tills jag var 21 år gammal och det gjorde att jag disosierar väldigt mycket i vuxen ålder.
Man får flashback, det kan vara en doft, en bild, ett ord som påverkar mig.
Tänk er en film där man kan se hur de får flashback, så är det på ett ungefär.
Just då har man svårt att veta vad händer nu och vad hände då!
Ångesten den river ofta i min själ, många saker jag inte klarar av, men i dagens läge så får jag mycket positivt berättat för mig att jag har förändrats på 2 år till det positiva.
Jag kan ibland gå på affären ensam, jag tror inte jämt att människor vill mig illa.
Jag har börjat att vara mer social, törs att prova på olika aktiviteter men helst inte ensam.
Något som kan vara väldigt och svårt för mig är min rädsla för att människor ska tycka illa om mig.
Jag strävar hela tiden om att bli omtyckt, man behöver inte älska mig men jag vill gärna att folk ska se positivt om mig.
Jag själv försöker att hitta det fina som finns hos var och en männsika, vi kom till jorden för att vi alla har något och alla är vi värdefulla.
Alla är inte lika, alla har vi var sin ryggsäck med olika innehåll, en del har tyngre än andra.
Jag har lärt mig med åren i min terapi på trauma och ångestenheten att konsekvenser kan ställa till med mycket.
Jag är verkligen glad idag att jag fått chansen till ett annat liv istället för att det skulle sluta i ung år.
Men det har varit och det är ett hårt arbete och man måste få rätt sorts människor omkring sig som hjälper och stöttar.
Men det hårdaste arbetet gör man själv och därför är jag sjukpensionär idag.
Jag skulle aldrig klara mitt liv om jag hade både arbete och mitt liv att kämpa med.
Många funderar varför man går hemma hela dagarna, man ser inte min ryggsäck som jag släpar på.
Idag är det mer acceptabelt med Psykisk ohälsa, det är nu mer känt än vad det var för fem år sedan.
Då tror jag inte sjukvården var så hemma på psykisk ohälsa som de är idag.
Då jag låg på psyket för första gången för fem år sedan så var vi 7 tjejer som blev diagnnosiserade med Borderline för sjukvården visste inget annat.
De kom fram senare att vi hade inte Bordeline utan Ptsd
( Posttraumatisk stressyndrom )
Nu känner jag att jag har skrivit utav mig lite och jag hoppas att alla människor känner sig värdefull.
Ingen människa ska behöva ta sitt liv vad de än har i sin ryggsäck, jag hoppas att era ryggsäckar någon gång blir ompackade och att ni orkar ett långt liv framför er.
Jag vill även tacka all männsikor som finns/funnits omkring mig, som har hjälpt och stöttat mig.
Ingen nämnd, ingen glömd
Kram och Kärlek
KAN DU SKILJA PÅ EN DRÖM ELLER INTE EN DRÖM...
Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...
Vissa dagar kan jag uppleva drömmar på dagtid och ha svårt att avgöra när det är då eller förr det hände, disotiaon heter det, det uppstår ofta på människor som upplevt traumatiska händelser...
Idag är en sådan dag, händeler som drabbar mina närmaste påminner mig så mycket om det jag sjäv har drabbats av i mitt tidigare äktenskap och i barndomen så disotationen blir värre och jag tappar all energi så till slut kommer jag bara ligga där och stirra upp i taket...
Hur undviker man det, finns inget som kan undvika det för det sitter så rotat i mig så det är bara den dagen graven kan ge mig ro som det kan undvikas...
Inatt har mina drömmar handlat om spöken, egentligen är jag inte rädd för dom, de finns och kommer alltid att finnas...
Men inatt var jag rädd, för dessa spöken som jag mötte har funnits i min närhet och de har begått det onda mot mig och mitt barn...
Vad de vill kan jag inte få fram men något ont kändes det vara...
BUUUU!!!
Kom på nu att det är Allhelgona så det är väl därför de kommer...
Kram på er alla...
HUR I HELVETE PÅ REN JÄVLA SVENSKA SKÖTS PEDOFILHÄRVAN!!!
Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...
Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.
Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det finns kryphål med en normalgrad tror jag är själv intresserade av övergrepp när det gäller barn...
Hur kan man låta bli att döma kvinnorna mer än bara böter och villkorligt, de är lika mycket ansvarig över detta genom att inte anmäla han...
Skitsnack!!!
De har framkommit at flesta av dom lidit av psykisk ohälsa och därmed fått mänsklig närhet, genom VAD??? BARNPORRBILDER!!!!
Vad kan man få för mänsklig närhet av ett vilddjur som skickar bilder och filmer där barn är fastbundna och våldtas på olika sätt av vuxna.
Rätten påstår att utan 43-åringen hade troligen de allra flesta av kvinnorna aldrig kommit i kontakt med barnporr.
Hur kan man tro det, fann detta inlägg där det gjorts en undersökning om just kvinnor och barnporr och incest...
Det finns ännu ingen svensk undersökning. Orsaken är naturligtvis att det saknas intresse, eller intresse – ingen vågar komma på tanken. Att skriva om kvinnovåld var ju nästan omöjligt och är det väl ännu. Då kan man bara tänka sig hur det skulle vara med kvinnlig pedofili. Om det ändå skulle göras en sådan undersökning, många procent tror ni att det är i Sverige?
Härvan är så ovanlig att den uppmärksammats internationellt. Enligt Interpol är högst en procent av dem som ingår i barnpornografiska nätverk är kvinnor.
Min dom till dessa kvinnor ska enligt mig vara samma dom, de är lika skyldig som denna 43-åring...
VARFÖR:
Om de nu är så oskyldig, varför polisanmälde dom det inte, psykisk ohälsa är ingen ursäkt, eller att man inte förstod eller raderade bilderna och tror att därefter så ska man bli befriad och klappa sig själv på axeln och säga
Att fy fan vad duktig jag är, nu är det ur världen och kan gå vidare med gott samvete...
Hoppas att ni brinner i helvetet ni som inte försökte att stoppa våldtäckter mot barn...
Jag önskar att även de som satt lagar när det gäller barnpornografi och incest far samma väg...
Lagarna måste ändras...
Vi måste hjälpas åt att stoppa och ändra på människors syn, ändra på de som sätter lagar...
Vi kan skriva om lagar om diverse men detta är någont som tydligen är väldigt svårt...
De som skriver lagböckerna har väl radergummi och förhoppningsvis är de läs och skrivkunniga så de kan ändra på det som förstör framtidens barn...
Då jag själv tordes krypa fram med de övergrepp jag är utsatt för så var det redan försent för mig att göra nått åt de som skadat mig...
Men har du gjort många andra brott och de kommer fram efter 20 år så kan de ta upp fallet...
Men inte när det gäller bland annat incest och barnpornografi...
Åklagaren hade yrkat på ett års fängelse för huvudmannen, samt villkorlig dom för kvinnorna.
- Jag kan hålla med om att man borde ge strängare påföljd, men det är en rättspolitisk fråga var man ska lägga miniminivån, sade kammaråklagare Niclas Eltenius inför domen.
Åter igen mini, det ska inte finnas nått sådant, de borde veta att det förekommer kvinnor, de vet att det alltid har förekommit och förekommer dessa övergrepp mot barn vad är det då som är så svårt...
De är förvånad, men inte jag...
Tänker på er alla barn som blir/är/kommer att bli utsatta...
Vi måste göra nått för barnens framtid...
Kram på er/Från en sorgsen Häxmamma
JAG KOMMER TILLBAKA, JAG KOMMER TILLBAKA
Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...
Konstigt hur det kan bli så men det är nog ganska vanligt när livet är jobbigt...
Jag stickar fortfarande för fullt ,men har inte tagit så mycket bilder sorgligt nog men det kommer nog det med...
Just nu mår jag bättre, har kämpat igenom både med barnen å mig själv men tycker att jag är nu mer inne i en positiv period, men samtidigt så funderar jag om det är ren likgiltighet där jag tar allt jobbigt som om det inte händer mig...
Jag har gått igenom en stor operation där jag tror nu att det ska bli bättre med tiden, känns skönt att något är bortplockat från min kropp som JAG inte ska ha...
Men jag kommer tillbaka närmare hösten och jag hoppas alla får ha en underbar sommar...
Kramar i massor
ECT SKADAD (engelska electroconvulsive therapy, elektrokonvulsiv behandling)
Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt vid djupa depressioner.
Jag avsa mig efter 7 behandlingar pga att mitt närminne svek mig så mycket så att jag inte ens minns besök som har gjorts hos mig på sjukhuset...
Jag klarade inte av det för vad minns jag inte mer, jo vad som sagts, gjorts, för att fortsätta med behandlingen måte jag finna ett större förtroende till min omgivning och det har jag förmåga till...
Nu har jag varit hemma på permition sedan Skärtorsdagen och jag känner att jag blir ingen bättre människa av allt jag försöker gå igenom för att må och bli bättre...
Jag har i princip förstått idag att konsekvenserna lever för mycket kvar i mig, inget verkar har gått åt något annat håll...
De säger att det tar år, flera år men vem fan har den tiden, inte jag, jag vill att jag ska bli en annan människa idag, just nu, på sekunden...
Jag har inte år på mig...
Varken jag eller mina närstående har den tiden eller orken tror jag, vart ska man få den kraften och tiden från...
ÄH!!!
PISS OFF...