Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt vid djupa depressioner.

Jag avsa mig efter 7 behandlingar pga att mitt närminne svek mig så mycket så att jag inte ens minns besök som har gjorts hos mig på sjukhuset...

Jag klarade inte av det för vad minns jag inte mer, jo vad som sagts, gjorts, för att fortsätta med behandlingen måte jag finna ett större förtroende till min omgivning och det har jag förmåga till...

Nu har jag varit hemma på permition sedan Skärtorsdagen och jag känner att jag blir ingen bättre människa av allt jag försöker gå igenom för att må och bli bättre...

Jag har i princip förstått idag att konsekvenserna lever för mycket kvar i mig, inget verkar har gått åt något annat håll...

De säger att det tar år, flera år men vem fan har den tiden, inte jag, jag vill att jag ska bli en annan människa idag, just nu, på sekunden...

Jag har inte år på mig...

Varken jag eller mina närstående har den tiden eller orken tror jag, vart ska man få den kraften och tiden från...

ÄH!!!

PISS OFF...

Vad livet kan vara enkelt för vissa, när man inte kan ta sanning och konsekvenser som kommer...

Det ska bara låtsas som det aldrig funnits, eller hänt, fast de en dag för länge sedan erkände och talade om för en väldigt närstående att de även de har varit med om det...

 

Istället för att hjälpa och försöka att göra nått åt saken så sparka man på de människor som har tagit upp kampen...

Min teori att man gör så är att det är nog för att vi är starkare än dom eftersom vi kämpar för rättvisa och för att vi vill må bra...

 

Det finns inga bevis på att man klarar av att kämpa emot det man upplevt, det kommer någon gång, eller så visas det sig med konsekvenser och ett tecken på en konsekvent handling är att smutkasta och säga att jag ljuger...

 

Varför ska man glömma och förlåta människor som har utnyttjat mig sexuellt som liten, sista gången var jag 21år...

 

Varför kan ni bara inte ta att det är min sanning och mina känslor ni smutskastar, hur kan man inte förstå när man vet så väl att det är sant...

 

Jag har bett er komma, för att ni ska få hjälp för att förstå hur människor som blivit skändad som barn, men inget intresse fanns att komma och få hjälp från specialister...

 

Vad var ni rädd för, att det ska komma upp till ytan det ni själv har i ryggsäcken...

 

Jag vet att några av er har sagt ett flertal ggr att jag ska inte kasta sten i glashus, varför ska jag inte det...

 

Vad ska jag vara rädd för, jag har varit tillräckligt rädd i mitt liv...

 

Menar ni att jag tror att jag aldrig gjort något???

 

Har jag påstått det någonstanns???

 

Kan bara säga som en av er sa till mig vid ett samtal (för något år sedan) du måste ha kunnat sagt nej då inte u, du får skylla dig själv...

 

De orden visar på omognad och saknad mänsklighet...

 

EGOISM...

 

Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, det är inte därför jag berättar och försöker få en riktig kontakt med er och svar, svar på varför???

 

Jag vill även vara öppen och berätta, för jag har inget att skämmas för, det kanske finns fler som törs och öppna sig så vi kan prata mer öppet om sexuella övergrepp så förhoppningsvis minska övergreppen som varje dag som sker...

 

Något som jag undrar över är, URSÄKTA NU MITT SPRÅK...

 

Men hur i helvete kan man vara så nervärderande mot sin egen när ni vet vad som hänt...

 

Tyvär så måste jag fråga om inte även ni behöver hjälp för att få en insikt på om ni vet ens vad det hela är för något...

 

Har ni inte förstått att det här en sjuk släkt, det är en sjukdom...

 

HAHAHAHAHAHA!!!

Förlåt mitt skratt...

 

Galjhumor!!!

 

Jag vet så jävla väl att det har kommit kommentarer från er när ni sett program eller notiser i tidningar om barn som råkat ut för sexuella övergrepp...

 

Fan de jävlarna ska skjutas, de är ju inte kloka...

 

Vart tog er logik vägen...

 

Idag så säger jag...

 

Dra ända in åt pipsvängen med er...

 

Ni behöver HJÄLP!!!

  

 

Den som säger att med tiden så läker såren har då inte fått gå igenom ett liv med traumatiska händelser som bara försöljer än i livet...

 

Idag så skulle en av mina förövare haft sin födelsedag, det väcker mycket känslor, han dog i förra året i februari och det ställde till mer kaos hos mig...

 

Han har alltid funnits hos mig sedan jag föddes, han var snäll men samtidigt en JÄVUL med det ordet kan jag inte ta i min mun för samtidigt så älskade jag honom...

 

Men hur i hela helvete kan man älska någon som skadat någon för livet, ja ni den frågan har jag ställt mig många gånger...

 

STOCKHOLMSYNDROMET

 

i all sin ära är det som framträder här...

 

Menmenmen...

 

Fan, ursäkta mig att jag svär, jag orkar fan inte med att ha det så här...

 

Jag går på traumaenheten och får/fått mycket hjälp men mina skuldkänslortal kål på mig...

 

Mina skuldkänslor för mina barn som är drabbad, skuldkänslor till förövarna, till honan och de...

 

Varför kan inte jag hålla käften som andra människor...

 

Svälja, tiga och bara låta det vara...

 

Nä, istället så kör jag in huvudet i väggen först och sedan försöker eliminera mig själv...

 

Jag är körd,körd,körd...

 

Tur att det finns så duktiga människor som kan gå vidare och bara svälja skiten och sedan låtsas som det aldrig hänt något, låter det vara och dessa kan bli återförbrytare med lätthet...

 

Fan jag orkar inte med all denna jävla falskhet, skitprat...

 

Finns fan de som NJUUUTER av andras svårigheter...

 

Ta ert förbannade jävla flin och sätt er i skogen så kommer trollen och äter upp er...

 

Tror ni inte att man kan klara sig utan falska människor som bara blundar och hånar för det som händer omkring er...

 

Äh, jag bryr mig inte...

 

Jag har klarat mig förut så gett jag väl klara mig nu å...

 

Less, förbannad, ledsen, misstänksam...

 

Nähä!!!

 

Tror ni det???

 

 

Neråt, neråt, det går utför hela tiden nu...

 

Det närmar sig den tiden då allt hände för 3 år sedan, tänk vad det kan sitta kvar i mitt sinne, nog för att det var flera traumatiska händelser som blev inbakad i de gamla traumatiska händelser min själ och kropp fått varit med om...

 

Jag sover nästan inget, det är det första tecknet på att jag djupare nedåt, vet ni att av trötthet och matthet  hallucinerar man till slut...

 

När jag kommer i det här stadiet då hjärnan kopplar ur så vet jag inte om saker har hänt eller om det har gått en eller flera dagar...

 

När jag blir så här ledsen och djup så har jag alltid en hund bredvid mig, ingen verklig men just då blir han verklig...

 

Mina dissociationer blir mer påtaglig...

 

Mina drömmar gör att jag går tillbaka i tiden när jag hade kontakt med honan och de...

 

Dissociationerna gör att jag tror att det händer igen och igen...

 

Jag är så rädd att jag ska måsta läggas in, jag vet inte själv ens vad jag vill så hur ska jag kunna sitta framför dr och tala om för dom vad jag behöver hjälp med...

 

Fast de vet ju redan, så det är väl prata, prata och prata för att kunna komma in i verkligheten igen...

 

Någon hjälp utifrån som kan hålla fast mig på jorden...

 

Min familj vill och kämpar så för min skull men de ska leva och ha det bra och skratta och vara glad...

 

De ska inte bära på mina bördor...

 

Fan, jag saknar min vännina Birgitta så mycket, jag har nog inte förstått än att hon faktiskt inte finns mer...

 

Hittade igen papperen, där jag skrev talet som jag sade på hennes begravning och sjöng

I have a dream

för henne...

 

Jag vet att hon är lycklig där hon nu är i Cubahimlen med sin son, mor och far...

 

Jag vet, man kan inte hänga upp sig på en människa som är död, men just då när jag behövde henne som mest då försvann hon...

 

Kanske tänker många, ge dig Helén, varför låta saker som hänt gro i din själ...

 

Men allt som hänt sedan min barndom och det som hände för tre år sedan har präglat mig, kan tänka mig ungefär som hjärntvättning...

 

Jag måste bara få sova så tror jag att det

går bra...

 

Tänk på att alla är värdefulla/Kram

 

 

 

Upp, ner, svart eller vitt inget mellanting...

 

Snart ett nytt år igen, nytt åter nytt...

 

Kämpa, tystar ner mer och mer...

 

Orkar bara inte, ett år till...

 

Egoistiskt...

 

Kanske...

 

Men hur mår alla de andra när jag ena dagen bara gråter och den andra dagen har jag tagit mig upp så pass mycket så att jag orkar någonting...

 

Alla dessa drömmar...

 

Vaknar, somnar om och fortsätter på samma dröm, till slut vet man inte om man är vaken eller inte...

 

Måste bara sova, men när???