När ska jag kunna huvudtaget leva ett normalt liv, skratta, le utan att få dåligt samvete, våga göra saker som andra vågar, ta egna beslut, beställa en pizza, stå bland en massa människor och kunna säga sitt ord

Vad jag menar när ska jag kunna leva!!

Jag sitter här och är ingenting, jag vet att jag kan bara inte, jag känner mig totalt värdelös på att leva ett normalt liv.

en del dagar så känns jag modigare men så kan det svänga med 5 minuters mellanrum så är jag ner i skoskaften och det behöver inte vara en situation i dagarnas händelse utan det kan vara ett minne som gjort att allt rasat för sekunden.

Som när jag hamnar i en situation om att ta ett enkelt beslut men för mig just då den sekunden kan vara fruktansvärt svårt.

Då säger många med en kommentar att det kan väl inte vara så svårt att bestämma själv, att jag måste börja ta enkla beslut själv, ingen annan kan göra det och det är ju sant men när vet jag om att det är ett svårt eller enkelt beslut?

Det sägs att de tror på mig och att jag klarar det och det är jättesnällt men jag kan inte tro på det, det finns inte i min ryggrad så jag kan inte då tro på det.

Jaja, jag vet att jag är knäpp och dum i huvudet för att jag inte förstår, hur står folk ut med mig när jag inte ens gör det själv...

Men en sak är något jag kan säga att det finns de som står mitt hjärta så nära

Min familj

Mina närmaste vänner är få men väl utvalda från

mitt hjärta...

Ända sedan barnsben har jag alltid funderat över att mitt beteende som oftast inte har varit som andras i ungefär samma ålder...

Men det är inget som jag ha förstått förrän nu bara för 2½ år sedan då jag började gruppterapin, eller förståelsen har väl funnits där att man inte varit som andra, men man har inte förstått varför...

Hur förklarar man för någon som aldrig varit med om samma sak, hur föklarar man sina känslor, att man redan som 4 åring förstår att det här känns fel, man lever i skräck, men man förstår inte vad och varför...

 Dessa minnen som kommer, alla minnen som jag förträngt i vaket tillstånd men funnits i mina drömmar och gör att man inte sover så många timmar man behöver...

Hur ska man kunna få männsikor att förstå att konsekvenser av traumatiska upplevelser gör att en människas liv att man inte kan leva ett liv som är fungerande på det viset som många tycker att livet ska levas...

 Det är lätt för människor att uttrycka sig att:

- Glöm, gå vidare

- Du lever inte det liv du har levt i förut

- Tänk på din familj

-Tänk på dina barn

Osv...

 Det finns hur många fraser som helst egentligen, men en sak vet jag deffenetivt, man kan inte bara glömma, man kan inte bara gå vidare om man inte har gått igenom sitt förflutna, fast jag är i en fas där jag tror att jag aldrig kan gå vidare, inte på det vis som andra tror, jag kommer att gå vidare med att arbeta för barn och vuxna som blivit drabbade av olika övergrepp...

Jag har alltid varit mörkrädd, alltid rädd att någon ska komma till mig på natten, fast jag i dag är vuxen så sitter skräcken i...

När jag vaknar upp ur en dröm, så vet jag inte om det har hänt nu eller om det var då, hur ska man kunna skapa en mapp där jag kan lägga min dåtid och min nutid...

Jag är en svår person att leva med, har alltid varit det, destruktiv på olika sätt, självskadebeteende, men något som jag kan tänka mig vad som är mest jobbigt för de som är nära mig...

Det är det destruktiva beteendet där jag blir, ja vad ska man säga, jag säger precis vad jag tycker och det gör jag var jag än är...

Jag vet att många har ifrågasatt mig för det, men sorgen, rädslan gör att min mur byggs på misstroendet mot människor och det gör att jag blir tuff, stark och visar nästippen uppåt och sätter upp en fasad där ingen når mig...

Sådana här gånger då det sker så kan man nog sparka hur mycket som helst på mig, mitt pansar blir bara hårdare...

Hur ska någon förstå när jag inte ens förstår själv?

Man får vara som man är,
när man inte blev som man borde

Vad är det som egentligen gör att man skiljs från sin släkt, vad är det som gör att släkten hatar sin egen släkt...

Ja ni, jag förstår ibland inte själv, varför blir man lämnad och varför lämnar jag dom...

Enkelt, ja tänkandet är enkelt med i praktiken så fungerar det inte, det är ungefär som om man kan göra som judar när de uteslöt någon från sin familj så att de shiva och de räknades sedan som död...

Så känns det för mig...

Ska jag vara glad eller sorgsen...

Har under en månads tid varit på akutpsyk igen, ja det är sant, jag klarade inte av att en av de avled, en av de som skadat mig som barn...

Jag har kämpat i 2 år för att kunna få en upprättelse, ett erkännande eller vad som helst men inte död...

Jag vill inte att någon ska dö, jag vill inte straffa någon jag vill bara ha ett förlåt ett erkännande om att de har gjort fel...

Men nu av denna person kan jag aldrig få det, en kvar, ja det är en kvar...

Men jag har i dagsläget kommit fram till att det är inte min familj som ska förlora, de gör det om jag inte finns mer, jag måste flrtsätta att kämpa...

Få dessa släktingar att förstå vad som hänt, få de att inse att det är ingen som ljuger...

Det är det värsta, att de påstår att vi ljuger, ändå har de framfört för bra många år sedan till en närstående släkting att de med är drabbade, jag har räknat ut att minst 5 av oss är drabbade och det har kommit fram genom erkännande på olika sätt...

ÄNDÅ PÅSTÅR DE ATT JAG LJUGER!!

"Den som inte känner till det förflutna kommer inte att kunna behärska framtiden."

 Jag undrar hur mycket en människa står emot och hur länge, mig tog det 40 år och där blev det stopp...

När det händer mycket inom loppet av kort tid så brister det till slut, inte bara i den som är drabbad utan även inom myndigheter, där finns det ingen hjälp att få...

Jag förstår deras rädsla, jag har en gång själv varit där, men varför förnedra och vara elak mot mig det förstår jag inte, kan man inte istället vara glad för att man har lyckats att ta det steget ut och försöker få stopp på det som inte är bra...

Jag kommer åter igen att bjuda in de på ett samtal, där det är bara neutrala människor med och jag, förra gången då tackade de nej, jag kan bara konstatera att det var av ren rädsla för mig och sanningen vad annars skulle det vara...

Just nu i läget har vi en kamp med vår 16-åriga dotter, de har hittat en tumör på halsen, nu har de opererat och vi väntar på svar från patologen för att se om det är god eller elakartad...

Det har gett mig en vändning, jag har förstått nu hur mycket energi mina släktingar har tagit ifrån mig, det är ju för min familj jag ska sträva för, inte för några som inte i alla falla vill ha nått med mig att göra...

Min yngsta son har inte riktigt uppfattat att han faktiskt har kusiner osv på denna sida av släkten för han var för liten för att minnas dom...

Det är sorgligt att mina barn, åtmindstonde vissa av dom inte räknas heller, kanske de har suttit shiva för dom med...

"Hat är brist på fantasi."

Otroligt är något som jag absolut inte kan förstå är vad har barnen gjort dom, jag tycker om deras barn och vill inte vara utan dom, jag har aldrig heller sagt att jag hatar deras föräldrar...

Men vissa av dom har uttryckligen sagt att de hatar mig...

Ja ni, om ni visste vad det är jag menar, en dag kommer erat med, tyvärr eller vad jag ska säga, den dagen mår jag nog bäst av oss alla, som har bearbetat detta...

Jag känner ingen bitterhet, har aldrig gjort det, men sorg, stor sorg över vad andra människor kan ta makt över andra och styra och ställa så man inte törs att stå för sin egen åsikt...

Sorgligt, sorgligt...

"Vårt dilemma är att vi hatar förändringar, samtidigt som vi älskar dem. Det vi vill är att saker och ting ska förbli som de är men ändå bättre."

Svar på alla mina frågor kommer jag aldrig att få för som sagt så tror jag inte hur många ggr jag än bjuder in på samtal så kommer det ingen, det blir de mot ensama mig...

Är jag så farlig?

Jag helt ensam mot 4st som jag bjöd in förra året, vad kan jag göra, de skulle tom få reseersättning men ingen kom...

Jaja, stunden är inte slut än...

Förresten så har jag fått ett förslag, det finns en åklagare i vår stad som anser att preskriptionstid inte finns när det gäller övergrepp, han kommer att ta kontakt med mig och det ger ig stora förhoppningar för det har gått bra för han vid rättegångar...

Bevis tänker nog då många på, för det kan vara svårt när jag står där själv mot alla de som skyddar den som har skadat...

Men det finns ytterliggare en kvinna som är utsatt av dessa personer och jag har ett brev från henne som jag fick när jag låg på psyket i 7 månader -08...

Denna kvinna är till och med inne på att vittna och berätta sin historia, så egentligen är jag inte ensam...

Är det ett Ess i ärmen eller vad är det man säger...

Nej det är det inte, det är bara sorgligt att fler är drabbade, frågan är bara vem mer, hur många fler...

"Man bör aldrig skämmas för att erkänna att man har haft fel, för det betyder ju att man är klokare idag än igår."

Hej alla som läser min blogg, det har varit mycket under den här sommaren framförallt för att ta igen hela förra sommaren som jag gick miste om eftersom jag låg på sjukhuset... Jag har fått en kommentar av en anonym person, egentligen brukar jag inte svara på sådana men känner att den här gången kan jag bara inte låta bli...

För det första så vill jag säga till dig anonyma person, tydligen har du följt min blogg väldigt bra och eftersom du är intresserad och frågar mig så vill jag även påpeka att det är lite fegt att fråga anonymt, men men det är upp till var och en...

Jag tycker att du låter lite spydig i din kommentar och det tycker jag att du inte har någon befogenhet till för det är ju så att det jag har skrivit är inte ens en bråkdel av vad som egentligen hänt, så, JA, enligt mig och även andra så har honan och hennes släkt skadat andra människor inklusive mig och en del av mina barn och det är inget jag bara påstår utan det är ren fakta...

Denna kommentar fick jag:

Hur kan du sakna en mor att ropa på när du inte vill ha med din mamma att göra? Likadant hur kan du sakna dina syskon när du har sagt ett antal ggr här ute på bloggen att du inte vill ha med dem att göra. Enligt dig så har ju din mor gjort både det ena och det andra mot dig och ändå så saknar du henne. Förstår mig inte på dina tankar. Du får ju gärna förklara hur du kan sakna någon du verkar avsky.

Jag har i nu flera dagar känt mig ledsen, jag är rädd, rädd för att människor tycker illa om mig...

Jag behöver ju bara finnas, synas, prata, hosta, tugga, ja allt jag gör är något som jag tror att alla tycker illa om på mig...

Pratar ingen med mig, hälsar ingen på mig, tittar någon på mig, ringer inte, sms:ar inte då tror jag att jag har gjort något...

Jag har flera nu som jag tror hatar mig, vad ska jag göra, det är nu jag börjar krypa undan igen, dälja mig, ju indre folk ser, hör mig eller huvudtaget tänker på mig ju indre tycker de illa om mig...

Hjälp, jag får panik, jag får ångest, jag blir rädd, jag vill bara försvinna, jag vill inte vara här för rädslan över att människor tycker illa om mig...

Är jag på väg ner igen, eller är det en svacka, vart tog mitt självförtroende vägen?

Borta! Borta!

Hjälp!